Migrationskrisen och mitt politiska uppvaknande

Mitt politiska uppvaknande kom under hösten 2015 med anledning av migrationskrisen. Jag använder inte ordet “flyktingkrisen” eftersom ungefär 60% av de människor som kom hit var ekonomiska migranter och därmed inte flyktingar i ordets rätta bemärkelse – migrationskrisen är därför i mitt tycke en bättre beskrivning.

asylsokande-2010-2016Källa: Migrationsverket

En annan aspekt, om man skall hårddra det, är att allihop, flyktingar som ekonomiska migranter, hade passerat genom ett flertal säkra länder innan de nådde Sverige – sålunda var egentligen ingen av dem, per definition, en flykting.

Cirka 70% av de som kom var män. Många kritiserar dessa män för att de inte stannade i landet de kom ifrån och stred för sina familjer; andra förklarar detta med att män ansågs ha en större chans att klara av en resa ända till Sverige, med allt vad det innebar, än vad kvinnor och barn skulle ha haft. Båda parter har ju en poäng, men för att kunna stanna och strida så måste man ju faktiskt ha utrustning och en fungerande befälsstruktur.

En “fördel”, sett ur ett svenskt perspektiv, med det stora antalet asylsökande förra året var att det uppmärksammades ordentligt i media, vilket gjorde att folk i Sverige (sådana som jag) vaknade till, började inse omfattningen, och drog slutsatsen att det inte är hållbart med en så snabb befolkningstillväxt – hur ska vi klara bostäder, sjukvård och så vidare när vi inte ens klarar av att lösa de frågorna åt oss som redan bor i landet? Om ett land har begränsade resurser, vilket alla länder har, och fler ska dela på samma kaka, så får vi mindre resurser per invånare. Måhända är detta något förenklat, men det borde inte vara så speciellt komplicerat att förstå för de flesta.
asylsokande-2013-2016
Källa: Migrationsverket

Trodde du att gränsen “stängdes” i januari 2016?

På många håll verkar folk tro att gränsen “stängdes” i januari 2016. För er kan jag berätta att vi i skrivande stund har tagit emot närmare 23.000 människor hittills i år, och att siffran förväntas landa på närmare 30.000 människor för hela 2016. Detta är knappast vad någon kan kalla en stängd gräns – det var inget annat än ett (ganska lyckat) försök från regeringens sida att lugna den oroliga befolkningen, som såg framtida problem torna upp sig vid horisonten. Vår “opartiska” Public Service skapade snabbt en illusion av att faran var över; det pratades om kvoter med mera, som om det “snart var på gång”, men vår kvot hade i så fall legat på cirka 2.000 personer per år, inte 30.000.

För att ytterligare lugna befolkningen så började inrikesminister Anders Ygeman i januari att tala om att utvisa cirka 80.000 människor, vilket beräknades ta ungefär tre år. Hur detta skall gå till i verkligheten verkar delvis vara oklart, men det satsas bland annat omkring 300 miljoner kronor på så kallade försvarsplatser (ett frihetsberövande för att undvika att folk som har fått avslag på sin asylansökan går under jord) och ett utökat samarbete med Polisen. Hur Polisen skall hitta resurser till detta kan man ju undra, med tanke på deras redan svåra överbelastning.

Den ekonomiska aspekten.

Det har i många år talats om att vi behöver invandringen för att klara av att betala för våra framtida pensioner; nuvarande och tidigare regeringar har talat om för oss att om vi inte har en hög invandring så kommer det, på grund av en åldrande befolkning, inte att finnas pengar att betala för alla pensioner när färre skall försörja fler. Att vi inte kommer att ha råd med framtida pensioner är med största sannolikhet korrekt, men lösningen ligger inte i asylinvandring. Så här säger exempelvis Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi vid Linnéuniversitetet:

“I Sverige hade endast ungefär hälften av de flyktingar som kom hit i början av 2000-talet sysselsättning efter tio år i landet. Den som vill hävda att flyktinginvandring är ett argument för att finansiera Sveriges framtida åldrande befolkning måste således ha goda argument för att tro att integrationen av flyktingar på den svenska arbetsmarknaden kommer att fungera betydligt bättre i framtiden än vad den gör idag.”

Har vi några goda argument för det?

Den humanitära aspekten.

60% av de som kom förra året var som sagt ekonomiska migranter. Kan man klandra dem för att de gav sig av till Sverige? Nej, det tycker jag absolut inte; jag hade nog gjort likadant själv om jag hade befunnit mig i en liknande situation – alla vill vi ju få det bättre, det är bara mänskligt.

Man jämför ibland situationen med emigrationen till Amerika, när mängder av svenskar gav sig av från Sverige för att få det bättre i “det nya landet”. Vad som haltar rejält i den jämförelsen är att det på den tiden i Amerika inte fanns något som helst skyddsnät, det som man kan anta är den främsta anledningen för ekonomiska migranter att välja just Sverige – de lär ju knappast göra det för det behagliga klimatets skull.

Sammanfattning.

Problemet är bristen på resurser. Vi har tyvärr inte tillräckligt av dem för att bibehålla en någotsånär fungerande välfärd samtidigt som vi skall försöka “rädda hela världen”. Det hela mynnar ut i ett val: vilka är viktigast för dig; dina nära och kära, barn och barnbarn, eller vilt främmande människor från en annan del av världen? Du måste välja – och det finns inte tillräckligt med resurser för att kunna välja båda alternativen.

Gör ditt val.

0
Det här inlägget postades i Politik och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

11 − 2 =