Lever du med skammen? Det är inte ditt fel.

Det är mänskligt att vilja hjälpa andra människor. Det är det normala att göra för normala människor – dock uppstår problem när man själv tar skada av att göra det. Om du har gått en kurs i någon form av livräddning, så vet du att det första som man skall värna om är sin egen säkerhet – för om du själv blir skadad kan du inte hjälpa andra. Tyvärr verkar det vara ganska vanligt att människor i Sverige i dag vill hjälpa människor från andra länder till vilket pris som helst.

Den fabricerade skammen

Jag läste en gång, när flyktingströmmarna till Sverige var som störst, ett inlägg på Facebook där en kvinna skrev att hon skämdes för att vi har det så bra i Sverige, vilket fick mig att fundera på varför hon gjorde det? Var kom dessa skamkänslor ifrån?

Jag kan inte komma fram till något annat än att dessa känslor, som en del i en medveten strategi, hade frammanats av etablissemanget för att få folkligt stöd i en “obegränsad” invandring. Public Service och annan mainstreammedia har i åratal exponerat oss för en starkt vinklad syn på hur problemen i Mellanöstern och Nordafrika skall lösas. Genom att gång efter gång mata oss med bilder föreställande flyende kvinnor med barn i famnen, eller med det mycket tragiska fallet med Alan Kurdi, så har de spelat på våra känslor för att få oss att känna oss skyldiga att ta emot dessa stackars människor (missförstå mig inte, jag tycker verkligen synd om dem, men att lösa problemet genom att locka hit dem är rena vansinnet). Efter att bilden på Alan Kurdi visades i media stärktes stödet för en ökad invandring rejält – vad många kanske inte tänkte på var att det i förlängningen fick ännu fler människor att ge sig ut i gummibåtar på Medelhavet. Men hur har verkligheten sett ut med facit i hand? Är det till största delen kvinnor och barn som har kommit till oss…?

Ett annan metod som har använts för att öka våra skuldkänslor är mörkläggning: ovanpå all vinkling och felaktig information har vi också blivit undanhållna mängder med information genom att mainstreammedia har mörklagt de problem som invandringen har fört med sig under många år.

Det underförstådda budskapet från etablissemangets sida har varit att vi har det för bra, och därmed är skyldiga att ta emot många fler människor än vad vi egentligen klarar av, har grundats i olika historiska företeelser: allt från kolonialism till slaveri och rasism; att några av våra förfäder (kom ihåg att de flesta månniskor var fattiga på den tiden) drog nytta av andra länders resurser, under en tid i historien då detta var vanligt förekommande (glöm inte att livet var mycket hårdare på den tiden och mer inriktat på ren överlevnad), försöker vissa alltså använda som ett medel för att få oss att känna skuld – det de gjorde skall vi, dagens medborgare i Sverige, straffas för genom att ge bort våra resurser, och därmed betala den påhittade “skuld” som vi skulle ha till dessa människor. Vad som aldrig nämns är att vi faktiskt tog med vår kunskap och våra framsteg till dessa länder, i form av exempelvis mediciner och teknik som gjorde livet bättre – och det var också den vite mannen som avskaffade slaveriet.

Den överdrivna tilltron till Staten

Många lever i en övertygelse att Staten alltid kommer att lösa allting åt oss medborgare, även asylkrisen och de problem som en stor invandring har skapat. Det finns på många håll en tro, äkta eller ej, att allting kommer att “lösa sig”, till stor del på grund av Nånannanismen. Tyvärr har det blivit alltmer uppenbart att dagens politiker inte har den kompetensen – beslut och prioriteringar är ofta uppåt väggarna, vilket kommer att få allvarliga konsekvenser för vår framtid.

Det är ingen slump att vi lever i det välstånd som vi gör – det handlar inte om tur – det har tagit generationer att bygga upp. Tack vare hårt arbete, moral, tillit, empati och kloka beslut har tidigare generationer skapat det Sverige som vi ser i dag. Vad har vi för rätt att ge bort deras hårda arbete? Vi står i skuld – men inte till asylsökande – vi står i skuld till våra förfäder, och vi har inte bara en skuld gentemot dem, vi har också ett ansvar gentemot kommande generationer. Vilka förutsättningar vill du ge dem? Vad skall du svara en ung människa om 20 år som frågar dig hur du kunde förespråka en politik som gjorde hans eller hennes liv mycket sämre? kommer du att känna en bottenlös skam.

Det är inte ditt fel

Jag skriver det här, i all välmening, till dig som känner skuld för det relativa välstånd som vi lever i här i Sverige. Det är inte rimligt att du skall straffas för det som tidigare generationer har gjort emot andra – hur skulle du ha kunnat påverka det? Det är inte rätt att vi skall skänka bort våra resurser till de som lyckas ta sig till Sverige genom att betala flyktingsmugglare – tänk på alla de som inte har råd att ta sig hit – är de mindre värda bara för att de inte har tillräckligt med pengar? Vore det inte mer rättvist att hjälpa fler människor lika mycket, än några få mycket mer? Ett mer rättvist sätt att hjälpa är att skänka pengar till en hjälporganisation, som i sin tur kan fördela pengarna bland behövande.

Vad du än känner i den här frågan så är det inte ditt fel att det har varit som det har varit – du har inte kunnat påverka det. Etablissemanget kan komma med vilka insinuationer de vill – det är fortfarande inte ditt fel.

0
Det här inlägget postades i migration, Propaganda och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tretton + 9 =