I ett rum på asylboendet. Del 1: pincetten

Ok, ok! Jag var väl kanske liiite äldre än 17 år och 11 månader när jag kom till Sverige – om det nu måste vara så himla petigt – och på morgonen den dag som jag skulle träffa asylhandläggaren hade rakhyveln hunnit bli så slö att det bara inte gick att ta sig igenom den där mörka stubben, som har vuxit som ogräs i ansiktet de senaste 15 åren. Jag började få panik. Vad skulle jag göra? Det är så typiskt att jag hade glömt att köpa ett 20-pack rakhyvlar just den här veckan. Jag brukar ju köpa ett varje vecka när jag åker in till Göteborg.

I vanliga fall när mina hyvlar blir slöa så brukar Ali, min rumskompis (jag heter Rashid förresten, förlåt), låna mig ett par hyvlar tills jag hinner köpa nästa 20-pack, men just den dagen som jag skulle träffa handläggaren så hade han gjort slut på sina han med. Usch, vilken dålig början på dagen.

Jag ringde till min gode man, Göran, för att se om han kunde hjälpa mig, men han svarade inte som vanligt. Göran svarar aldrig i telefon nuförtiden, och om han gör det så har han så dålig täckning att det inte går att höra vad han säger – dessutom pratar han så dålig engelska. Han sitter alltid i bilen på väg till nästa asylboende. Fatta vad cash han tjänar på det här…

Men jag ska inte klaga. Omar, som bor ett par rum längre bort i korridoren, har fått gråa hårstrån. Han är lite yngre än jag men har inte haft samma tur med håret. Ganska ofta ser jag honom sitta och rycka grå hårstrån med en pincett. En annan man, ännu längre bort i korridoren, är nästan flintskallig av allt ryckande – och det ser ju inte så bra ut hos handläggaren att vara flintskallig före man har fyllt 18 liksom. Jag föreslog Omar en gång att han skulle färga håret i stället för att rycka bort det, men det ville han inte – ”sånt håller bara tjejer på med”, sa han. Jag vet inte om det är sant, eftersom man aldrig ser håret på tjejer där jag kommer ifrån – inte ansiktet heller för den delen.

Det sägs att en annan kille, som jag inte vet vad han heter, inte orkar hålla på att raka sig flera gånger om dagen, så han har börjat ta östrogen, kvinnligt könshormon, i stället. Nån sa att han har börjat få både pipig röst och bröst. Vem vet, det kanske är hans plan? Han kanske ska söka asyl som tjej i stället? Vem vet, han kanske blir riktigt snygg?

Nåväl, vad skulle jag göra själv? Hur skulle jag lösa mitt eget problem? Plötsligt slog det mig: Omars pincett! Där har vi det! Kan han rycka hår, så kan väl jag rycka skägg? Jag har en timme på mig; hinner jag det?Pincetten

0
Det här inlägget postades i fiction och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − 8 =